Vilket dygn! Mest för att det varat i 36 timmar.
Vi var lite förvirrade innan landning i Taipei eftersom vi skulle fylla i visum-nummer i ett formulär, men något visum hade vi inte eftersom vi fått intrycket att man skulle få ett 30-dagars landningsvisum. Det visade sig också stämma, och det tomma fältet var inget problem.
Efter detta blev vi påhoppade av en taxi-person som ville ordna taxi till vårat hotell, alternativt boka in oss på ett annat hotell – det var lite svårt att avgöra eftersom han både var dålig på engelska och hade något problem med heshet som svalde hälften av allt han sa. Vi accepterade dock tillslut och ordnade en taxiresa 45 min till vårat hotell för ungefär 250 kronor, helt ok.
Hotellet i sig är lite… budget. Mer exakt är det budget med asiatiska mått mätt, vilket betyder att hotellet från utsidan ser ut som en kandidat för rivning. Det är dock inte så farligt på insidan. Det var när vi checkade in här som vi började inse att nivån på kunskap i engelska var ganska låg rent generellt; inte ens hotellpersonalen är särskilt bra på det.
Kundbasen här är gissningsvis övervägande japansk, eftersom de har en klocka med Tokyo-tid i receptionen, har instruktioner på japanska på toaletten, och för att vi av städerskan blev hälsade med ett “konnichi wa”. Ser vi kanske japanska ut?
Det här är första gången någon av oss varit i ett land med kinesisk kultur (eller i asien överhuvudtaget), och oj, det är mycket att ta in på en gång. Det är svårt att göra sig förstådd, till och med hos försäljare i turisttäta områden. Blinkande, färgglada skyltar med kinesiska tecken överallt. Svärmar med scootrar.
Och munskydd. Vad är det med asiater och munskydd? Jag vet att jag sett några asiater i Stockholms tunnelbana med sådana, men jag antog att de var tragiskt felinformerade om situationen i Sverige. Nu vet jag bättre; det verkar vara nån slags kulturell grej, som får människor (kanske 1 på 30) att gå runt med munskydd under en helt normal tur på stan.
Någorlunda få “restauranger” i västerländsk mening, men destå fler hål-i-väggen och gatukök. Skall nog testas såfort vi listar ut vad sjutton det är de säljer. För första dagen fegade vi ur och gick på McDonalds i vårt nästan zombieliknande tillstånd av sömnbrist; det var förvisso inte helt lätt heller, utan mycket upprepande och pekande på bilder ingick.
Resten av vår kväll har gått åt till att springa runt i ett kvarter med sjukligt många elektronik-affärer. Mycket ballt, även om man kan diskutera om det verkligen behövs 5 Sony-butiker på samma gata. Priserna varierar från löjligt billigt (40kr för ett par datorhögtalare) till föga imponerande (4000kr för en HTC Hero).
Om det här är dåligt skrivet så beror det förmodligen på alltför många vakna timmar. Rapporterar mer – med bilder – imorgon.