Siblings In America

Idag fortsatte vi vår tveksamma tradition att inte äta kinesiskt genom att besöka en TGI Fridays. Jag vet inte om det är ett krav för anställning eller om det kommer med erfarenhet, men på amerikanska kedjor verkar de åtminstone kunna ett par ord engelska, tillräckligt för att förstå en beställning. Syrran tog kort på drinkmenyn för att jämföra priser med sverige (1 taiwanesisk dollar = 0,2 SEK).

Nej, min arm är inte av. Den skyms delsvis av en stolsrygg.

Men om den varit av hade vi behövt åka till sjukhus, vilket var precis vad vi gjorde idag. Beatrice har nämligen sedan strax innan avresan känt av urinvägsinfektion. Det har varit tämligen milt och gått i vågor, men det har blivit lite värre och är förstås ett störningsmoment. Alltså tänkte vi att det var bäst att skaffa lite antibiotika.

Precis som i sverige går det inte bara att vandra in på ett apotek och köpa antibiotika, så vi var tvungna att träffa en läkare. Vi hade hört att Taiwaneserna har ordentligt subventionerad sjukvård, och var lite oroliga att vi som utbölingar skulle åka på en häftig nota. Enligt försäkringen ligger självrisken på 1200kr.

Problem nummer ett: vi vet inte var sjukhuset ligger. Lyckligtvis hade vi gått förbi något slags universitetssjukhus dagen innan, och googlade lite efter det och fick en ungefärlig address. Det verkade finnas en eller flera speciella internationella mottagningar, men med nån luddig terminologi om “outpatient” och “inpatient” som vi inte förstod. Vi gav oss i alla fall iväg, dessutom efter vad som webben verkade ange var stängningsdags.

I ungefär rätt område stötte vi på någon slags mottagning vars namn antydde något om “outpatient”. Vi bestämde oss för att försöka. Första utmaningen här var att förstå vem man skulle prata med. Efter att ha tagit en nummerlapp på ett nästan slumpmässigt valt ställe och inväntat vår tur, kom vi fram till kassan och började förklara vårt ärende, varpå kvinnan på andra sidan disken började fnittra generat och sprang och hämtade en annan kvinna som kunde lite mer engelska (just det fenomenet händer ofta här).

Några passnummer, namn och kantstötta kommunikationsförsök senare så had vi en lapp med patientnummer “23″ på som vi skulle ta till rum 4 på plan 3 för att träffa en doktor. Vi åkte alltså upp till plan 3, där vi möttes av något slags väntrum. I väntrummet fanns en lång vägg med cirka 15 dörrar. Varje dörr hade en fras på kinesiska och en fras på engelska, som kort angav vilket nummer dörren hade. Det var här vi skulle hitta dörr nummer 4.

Nu låg dörr nummer 4 längst in i ett hörn där ingen verkade befinna sig. Varje dörr hade också en elektronisk nummerskylt vid sig som skiftade nummer då och då till en hög ton; det var ju inte svårt att gissa att det var här vårt nummer “23″ skulle dyka upp. Tyvärr lyste det inga siffror alls vid dörr nummer 4.

Tillslut öppnade en sköterska en dörr långt bort från vår, hittade oss och gestikulerade att vi skulle komma dit. När vi kom dit såg vi att den kinesiska nummerskylten på dörren hade en påklistrad siffra 4 (den engelska texten sa fortfarande att det här var dörr 11). Hursomhelst lämnade vi våra papper till sköterskan, vilket tydligen var den normala proceduren innan man sätter sig ned och väntar.

Slutligen, efter många nummer på den elektroniska tavlan (som givetvis inte kom i någon särskild ordning) vid provisoriska Dörr 4, så var det vår tur. Vi kom in och möttes av ett litet rum som var ansluten till en korridor som kopplade samman alla rummet. Där inne satt en läkare som fortfarande var i färd med att hjälpa patienten före, och vi fick prata med en sköterska som inte kunde ett ord engelska.

När doktorn sedan hade tid med oss så kunde han turligt nog ett visst mått av engelska, vilket var bra eftersom vi dumt nog inte hade översatt “urinvägsinfektion” till kinesiska tecken innan vi lämnade hotellet. Vi lyckades även framgångsrikt förklara vilka antibiotika som Beatrice är allergisk mot. Tillslut fick vi ett recept utskrivet, som vi skulle ta ned till apoteket på första våningen. På det hela taget gick det över förväntan.

Riktigt så enkelt var det förstås inte. När man kom ned till bottenvåningen igen var man först tvungen att betala för både läkarbesök och medicin innan man gick tvärs över rummet till apoteket. Och hur betalade man? Genom att ta en ny nummerlapp på det första stället förstås . Lyckligtvis fick vi den semi-engelsktalande damen direkt den här gången.

Därefter vandrade vi över till apoteksdelen, som bestod av massa kassor med elektroniska skyltar över dem som sa saker som “E2207″ och bytte nummer då och då. Vi antog att vi behövde en ny nummerlapp och letade desperat efter denna, tills någon vänlig skäl förklade för oss att vårt nummer stod på vårt kvitto från betalningen. När det väl var vår tur fick vi ut en papppåse med ett recept på, och inuti låg en tillslutbar plastpåse med en massa piller. Inte alls suspekt i tullen! Men nu hade vi det vi kommit för, och det hade egentligen inte tagit mer än en timme.

Dörrar med fel nummer, språk man inte förstår och inkonsekventa procedurer kanske låter väldigt Kafka-aktigt, och det var det också, men vi kunde inte låta bli att le åt vår totala förvirring, och folk var hela tiden trevliga.

Och notan? Ett läkarbesök plus en påse antibiotikapiller gick på cirka 70kr.

Här ovan bild på mig och syrran utanför ingången till sjukmottagningen efter vårat framgångsrika besök. Men då undrar förstås vän av ordning: vem har tagit bilden på oss båda?

Svaret är nästa äventyr. Vi träffade nämligen på en gammal kinesisk man utanför ingången jag tog kortet på Beatrice, och han lyckades få oss att förstå att han kunde ta kort på båda. Efter detta började han prata med oss…

Det gick inte snabbt. Han sökte lääänge efter ord, lyckades inte formulera särskilt kompletta meningar, och hade en grov accent som var svår att förstå. Men han talade en väldigt knackig engelska och frågade oss saker och berättade om sig själv. Här är vad vi lyckades förstå:

• Han var 80 år gammal
• Han hade en gång för länge sedan lärt sig engelska från en indisk lärare
• Hans dotter studerade i Toronto, Kanada och kunde bra engelska!

Han var även fascinerad av vår fusklapp med kinesiska tecken för användbara saker (toalett, sjukhus, fisk, kyckling, astma, hotell, osv) och undrade hur i hela friden vi visste dessa om vi inte kunde kinesiska. “Internet” fungerade väldigt dåligt som förklaring.

Överhuvudtaget en mycket gullig gammal gubbe. Han skrev upp sitt nummer så att vi kunde ringa honom och hälsa på, om vi någonsin skulle vara i Taiwan igen.

En fantastisk dag. Beatrice får ursäkta mig om jag tycker att hon borde ha urinvägsinfektion lite oftare.

Imorgon bär det av till Kaohsiung på Taiwans södra ände!