Idag åt vi middag på hotellet. Servitrisen var samma servitris som vi konfronterade första morgonen på hotellet, när vi försöket ta bufféfrukost och hon informerade oss om att frukost kostade pengar, trots att vi blivit försäkrade att den ingick. Det samtalet var sisådär och även om vi redde ut det sen så kände vi en viss irritation mot henne.

Det bröts idag när vi betalade vår nota. Vi betalade med kreditkort, och när hon kom tillbaka så påpekade hon att hon hade samma förnamn – Beatrice! Det var inledningen på en rolig konversation. Vi hade spekulerat om var hon kom ifrån (hon var inte latino som nästan alla andra), och det visade sig att svaret var Schweiz. Vi skrattade lite åt hur ofta amerikanarna blandade ihop våra länder. Hon fick mycket dricks idag, delvis för att hon stod och tittade på medan Beatrice skrev dricksen på betalkvittot. Roligt nog höll hon med om att det är spanska man ska kunna här i Florida.

Dagen spenderades annars med ett besök på ett köpcenter, bland annat för att inhandla en extra resväska att packa prylar i. Till lunch åt vi på ett ställe som heter Texas de Brazil: churrascaria (som ligger vid Dolphin Mall). Det kan vi rekommendera. Deras koncept är att man tar sallad och tillbehör ur en stor buffé, och sedan signalerar när man vill ha kött. Runt i restaurangen går en massa servitörer med stora grillspett med kött av olika slag, och när man vill så kommer de till bordet och skär av en bit kött som man plockar till sin tallrik. Väldigt gott och bra service.

Nu är det snart dags att lägga sig. Vi syns!

Sigrun nämner i en kommentar till föregående inlägg att hon förväntade sig “palmer, flashiga hus och vackra människor” i Florida. Vi tycker nog det stämmer till viss del. Samtidigt är saker förstås inte alltid som på film.

Delvis i Orlando men särskilt i Miami är vi förvånade över den stora latino-influensen. Det borde förstås inte vara förvånande med tanke på närheten till sydamerika, karribien och de många flyktingarna från Kuba, men det är inte så vi sett Florida porträtterat. Här är praktiskt taget all skriven information både på engelska och spanska. Latinska rytmer flödar på många stället. Sen är det också så att latinos (och svarta) är grymt överrepresenterade i serviceyrken, vilket förstås är de man mest interagerar med som turist. Vi har intrycket att vi nästan skulle bli mer förstådda om vi talade spanska, och vi skulle i gengäld förstå dem bättre än vad vi gör nu (det blir många “sorry?”). På den punkten hjälper det förstås inte att även de infödda amerikanarna pratar fort och slarvigt.

I Orlando var folk mycket trevliga. Johan kommer alltid ha problem med att inte instinktivt svara på frågan “How are you?” istället för att behandla det som en retorisk platityd, men folk är i allmänhet tillmötesgående och i affärer är anställda konstant på en och frågar om man behöver hjälp. Roligt nog är anställda i affärer och på hotell ibland nästan otrevliga när man själv försöker få deras uppmärksamhet. I Miami är attityderna inte alltid lika trevliga, men det varierar mycket (lågavlönade tenderar att vara otrevligare, föga förvånande. Middagsrestaurangspersonal är alltid trevlig).

Det leder oss till en annan punkt: det är alldeles för billigt med människor här. Det är vanligt på alla större ställen att de erbjuder att parkera bilen åt en, butiker har många anställda, mataffären packar kassarna åt en, och det står folk utomhus och håller upp reklamskyltar i timmar vid bilvägen. Baksidan av detta är att många saker är ganska ineffektiva, delvis för att det inte finns nåt incitament till att effektivisera och automatisera saker, och delvis för att människorna som utför alla dessa tjänster inte direkt brinner för sitt jobb. Man blir fortfarande förvånad varje gång man ser en maskin som man ska använda själv, och sen en människa som står bredvid maskinen och hjälper en att använda den, som de människor som står vid biljettspärrarna vid nöjesparkerna och tar ens biljett och stoppar in den i spärren framför ögonen på en (framifrån, eftersom den är designad för att man ska använda den själv) som om man vore förståndshandikappad. Vilket jobb.

Vad mer? Orlando ser inte direkt ut som en stad. Det ser mer ut som Länna Industriområde eller nåt liknande; mer som ett stort intrikat vägnät som det växt upp massa hus vid. Vi såg ganska få bostadshus; amerikanarna bor ju i allmänhet i förorterna. Däremot finns det fullt med 1-2-våningshus med restauranger, butiker och annan service. Det är aldrig svårt att hitta något att äta eller nånstans att shoppa. Mark är uppenbarligen billigt, för nästan ingenting är byggt tätt. Praktiskt taget varje restaurang har sin egen byggnad och sin egen parkeringsplats. Parkeringsplatserna för vissa saker, som Walmart, är enorma. De stora avstånd som uppstår genom denna typ av planering är inget problem eftersom alla ändå kör bil. Många av vägarna inne i stan är tre-filiga åt vardera håll trots att det sällan är särskilt mycket trafik.

Det här är andra parkeringen till Florida Mall. Första parkeringen ligger närmre och var smockfull

Intressanta grannar. Observera också vad som säljs för barn.

Miami däremot ser ut som en riktig stad, även om vägarna även här tar upp mycket plats och parkeringsplatserna är stora. Här är det lite mer tättbebyggt, och man har byggt en hel del på höjden. Det är dock inte New York eller så; himlen täcks inte av en massa höga byggnader. Istället är de höga byggnaderna utspridda i klungor över staden.

Människorna i Orlando passade mer in på stereotypen; det fanns många kraftigt överviktiga. De smala eller vältränade människor man såg var väldigt ofta latinos (eller latinas, förstås). Miami är lite annorlunda. Här känns kroppsfettsfördelningen lite mer som i Stockholm. Det är ju inte helt osannolikt att detta är relaterat till närheten till stränderna . Pensionärer finns det förvisso gott om också.

Sen är ju Florida känt som ett judiskt tillhåll, speciellt som en migrationsdestination för judiska pensionärer (”Where old jews go to die”, som John Stewart sa). Detta märks faktiskt. Inom gångavstånd från hotellet finns en stor kosher-mataffär och en hel del namn på affärer som inkluderar ”Goldstein”, “Schwartz” osv.

Inget bacon här!

Men visst finns det palmer, flashiga hus och vackra människor i Miami. Vi ligger vid poolen just nu och tittar på alla tre.

Det här inlägget handlar om den första parken vi besökte.

Det måste ha tagit enormt mycket pengar och tid att bygga upp allt detta, och det är imponerande. Vi borde anlita dem för nästa miljonprogramsområde.

Ett av de populäraste områdena är den relativt nya Harry Potter-delen, med en liten version av Hogsmeade Village (inklusive ett uggle-post-kontor), och ett stort jävla Hogwarts som man kan åka någon form av berg-och-dalbana i.

Efter Harry Potter gick vi vidare till Jurassic Park-delen. Den har egentligen inte så jättemycket som är starkt kopplat till filmen. Det handlar mer om miljöer med mycket fejkad sandsten och restauranger med stora köttben. Men behållningen här är Jurassic Park-båtturen, där man åker in i parken, och ganska snabbt leds av från den “officiella” turen till varningssignaler och saftblandare, och istället åker in i en mörk lagerlokal fylld av — ja, ni får väl åka den själva . Här har vi tyvärr inte så mycket bilder. Åkturen nedan är en annan som vi inte åkte.

And now for something completely different: vår far med en fisk på huvudet:

Också på Universal Studios

Och Johan fick äntligen tag på en Cat-In-The-Hat-hatt! Mer Universal Studios i senare bloginlägg…

I Sverige har man framljus på oavsett tiden på dygnet. Det har man inte här; det används bara efter mörkrets inbrott. Idag när vi körde tillbaka från ett köpcenter på kvällen insåg vi plötsligt att vi inte hade något ljus påslaget, och förmodligen aldrig haft det. Tyvärr hade vi ingen aning om hur man slog på det, och ville inte försöka leta efter det medan vi körde. Vi bestämde oss för att fortsätta till hotellet och försöka lösa problemet där.

Det hann vi dock inte, för halvvägs hem passerades vi av en polisbil till vänster. Vi trodde den skulle stoppa oss eller i alla fall signalera på något sätt. Det gjorde den inte. Det gjorde däremot en bilist till höger, vid exakt det tillfället. Han tutade på oss, vevade ned rutan och skrek “you need to turn on your headlights!”. Vi valde att svänga av vid första bästa infart och utnyttjade en parkeringsplats vid KFC för att lära oss hur ljusinställningarna på bilen fungerar. Så nu har vi ljus.

En sak till. Om folk inte tutar på dig i trafiken i Miami, då har du glömt att sätta dig i bilen.

Vår hyrbil

Så igår när det var ljust ute var det än en gång dags att undersöka området. Vi kom fram till att vi bor mitt emellan (ca 12 blocks åt vardera håll) två restaurangområden. Men det kändes fortfarande som vi hamnat i ingenmansland, vart var alla turister?? Vi lunkade med våra huvuden nere tillbaka till hotellet. Vi hade båda tyst för oss själva börjat tänka att detta blir nog en lååång vecka

Tack vare Internet och alla andras bloggar/kommentarer fick vi dock hopp om att det kanske finns en levande stad. Tydligen mellan 5 – 17:th Street, det är där allt händer! (vi bor på 87:th Street)

Så igår kväll tog vi bilen ännu mer söder ut på Miami Beach, det hade börjat smådugga men när vi väl kom fram hade regnet slutat och vi öppnade dörren in till Turisternas Paradis Det var här alla var, där är här vi velat bo, det är hit vi ska åka varje kväll

Så veckan är räddad, vi har inte bara varandra sällskap utan även alla andras.

Vill dock påpeka att läget på vårt hotell idag är väldigt bra om man bara ska bada och ta det lugnt, det ligger nämligen precis vid stranden

En sak man måste inse om det stället är hur stort det är. När man kör in på området märker man egentligen inte så mycket; man ser olika vägnät, fält, sjöar och skogspartier. Enda ledtråden är att alla vägskyltar skvallrar om olika Disney-platser. Det finns inte en utan minst 4 olika Disney-parker på området, varav varje tar en dag att uppleva. Inte för intet så finns det också ungefär lika många hotellområden, så familjer kan bo där i en vecka och se så mycket de orkar. Flygplatsen har speciell transit för folk som ska bo i Disney World.

GPS är också till hjälp

Vi hade bara tid för en park, så det fick bli Magic Kingdom. Parkeringsplatsen var enorm, och därifrån åkte vi “buss” till en mottagningsarea. Från denna plats gick det monorail-transport till några olika parker.

Parken riktar sig delvis till barn, men det är ett så stort område, fullt med arkitektur, öppna platser, grönområden, vatten och fantasi utöver åkattraktionerna att det är en ganska fantastisk upplevelse även för vuxna. Många av åkattraktionerna är dessutom så läskiga att Johan inte vågar åka dem

Här är lite bilder från det första som möter en, vilket är en återskapad amerikansk huvudgata i kolonialstil, med torg och ångtågs-station.

Lite mer för barn är denna musik- och dansparad med Disney-figurer i närheten av slottet.

Johans favorit, ett nätverk av trädhus:

Man kunde åka nån slags flotte ut till en ö med Tom Sawyer-tema. Det gick även att åka flodbåt runt ön.

Det fanns en massa annat också, men lite får man väl lämna åt framtida besökare! Vi avbröt i vilket fall vårat besök när himlen plötsligt öppnade sig och dränkte oss. Hela Disney World klämde in sig i alla tillgängliga butiker (vilket förstås är ganska många) och köpte regnkappor med Musse Pigg-motiv. Med genomblöta skor traskade vi tillbaka till monorailbanan. Men det blev ett coolt kort!

Regn på Disney World

Eftersom våra läsare hatar att läsa och älskar att titta på bilder så slänger jag in några extra.

Efter en vecka med familj har nu alla rest hem, utom Beatrice och Johan som nu bloggar från hotellrummet i Miami Beach. Det har varit en vecka späckad med aktiviteter, och vi jobbar på att få upp lite bilder och text kring det, nu när vi har lite mer “fritid” .

Vi kan dock sammanfatta veckan som varit som sådan: Vi har varit på SeaWorld och Disneyland, besökt två (!) Universal Studios-parker, varit på NASAs Kennedy Space Center (men missar rymdskyttel-uppskjutningen som blivit, erh, uppskjuten till tidigast 30:e november), varit på akut tandläkarbesök, oroat oss över lillasysters bedrift att dricka en klunk klorin, och ätit mycket god mat. Detaljer kommer.

Nu har alltså vi, Beatrice och Johan, hyrt en egen bil och tagit oss till Miami Beach för att bo här en vecka. Det var en intressant upplevelse att köra. Orlando och vägen till Miami var en otroligt lugn bilfärd, med lätt trafik och tydliga rutter. Det ändrades ganska snabbt när vi kom in i Miami, höll på att bli påkörda bakifrån när vi bromsade för en kö, samt hamnade i hård trafik med medtrafikanter som tutade och var återhållsamma med insläpp i filer. Vi lyckades dock ta oss helskinnade till hotellet med hjälp av (och ibland trots) GPS.

Ikväll åt vi på hotellet då det visade sig totalt saknas restauranger och supermarkets inom en kilometers radie, av någon anledning. Imorgon ska det utforskas!

Straxt utanför hotellet i Miami Beach

Tandläkaren har sin praktik på gångavstånd, och är öppen 24 timmar om dygnet – enligt stor skylt på byggnaden. Kommer man lite närmre märker man att man ska ringa ett telefonnummer, och tandläkaren lovar att infinna sig om 15 minuter. Så var det förstås inte riktigt. När vi ringde tidigt på morgonen dagen efter Halloween så ville tandläkarens sköterska inte boka in en tid förrän efter 3-4 timmar. Vi lyckades få ned det till ca 2 timmar, och gick tillbaka till hotellet och käkade frukost.

Väl på hotellet så frågade vi om de visste om tandläkaren var bra. Svaret löd: “Mja, förmodligen inte… men han har haft praktik här många år i alla fall.” Betryggande. Allt detta gav oss en inre bild av att vi skulle få möta en halvt inkompetent, bakfull tandläkare.

Verkligheten var inte lika illa. Stället i sig var förvisso suspekt; en liten lokal som var avdelad i olika rum med hjälp av skärmar. Tandläkaren, av libanesisk härkomst, var inte heller särskilt noga med sådant som att gå ut ur rummet då röntgenkameran var igång. Han verkade dock erfaren, och siktade på att rensa ut inflammationen utan att dra ut tanden, genom att borra ett litet litet hål och sedan göra någon slags titthålsoperation “i totalt mörker”, som han själv uttryckte det. På detta ordinerades en dunderkur antibiotika för att undvika ett ganska otäckt spridande av infektionen i kroppen. 

Idag, tisdag, ska far vår tillbaka till tandläkaren, så “the jury is still out”, men det verkar ha gått rätt bra. Tumregel: gå till läkaren innan du åker utomlands.

En glad far med en stor infektion

Bea i cowboyhatt

Göran har ett fullspäckat schema planerat, vi åker hit och dit, upp och ner, ut och in… så våra fötter gör lite ont efter några timmar

Då vi fortfarande inte ställt om tiden inombords, går vi upp vid 06 lokal tid och slocknar in säng vid ca 22 tiden.. sjukt att kroppen är så inställt på vissa tider.

Vi äter bagels och våfflor till frukost, samt kaffe för min del.. som inte alls är så vattnigt som jag trodde att det skulle vara.

Det är ca 32 grader varmt och luftfuktigheten ska vi inte ens prata om Men det är sååå skönt!

Fortsättning följer…