Priserna varierar från ganska svenska för vissa märkesgrejer (vilket är rätt mycket för Taiwaneser) till fånigt billiga såsom 70kr för en helt ok tjej-tröja.

Imorgon åker vi till Hong Kong! Här följer lite allmänna bilder från Kaohsiung.

Från hotellfönstret

Frukost på Starbucks

Inte ens här kommer man ifrån julpynt och julsånger

Sjysst tunnelbanenedgång

Det finns många sjyssta tempel mitt inne i stan. Folk är mer religiösa än man kan tro.

Engrish.. det här var en jättestor affisch på en byggnad

Vy från Central Park mot en oidentifierad hög byggnad

Nattvy på en stor gata som slutar vid centralstationen

Samma gata. De gillar skyltar.

Love River

Coola träd

Det är faktiskt en viss klimatskillnad här – några grader varmare, soligare och en doft av hav i luften. Det blev shorts som gällde.

Till skillnad från vårt vanliga planlösa irrande blev vi idag mottagna av en välkomstkommité bestående av min (Johans) gamle vän Fredrik, hans Taiwanesiska flickvän Lin, samt Lins bror och vän. Fredrik är lite av anledningen till att vi är i just Taiwan av alla ställen. Därför var det lite olyckligt när det slumpade sig så att Fredrik och Lin flyttar till Sverige dagen efter vår ankomst.

De hade hursomhelst bestämt sig för att vara goda värdar och ge oss en dag av upplevelser i Kaohsiung, och det lyckades de spektakulärt med! Eftermiddagen inleddes med ett besök på en lokal hybrid mellan gatukök och restaurang, där vi för första gången smakade inhemsk mat i form av stekta dumplings med nån fyllning och soja till. De curry-inspirerade smakade bäst. En annan lokal företeelse vi testade var bubbel-the, som tydligen funnits på ett ställe i Sverige en kort stund och borde göra en come-back (jag sitter och dricker en till när jag skriver detta).

Efter det vandrade vi runt, åkte tunnelbana till en park, gick på marknader, åt taiwanesisk pannkaka med något kött i, åkte båt till en långsmal ö med fler marknader, och tog gruppkort i japanska fotomaskiner, vilka egentligen förtjänar ett helt eget blogginlägg.

Vattenfall mellan rulltrapporna borde vi ha även i Sverige

Det mest genuint lokala kom dock på kvällen, när vi var inbjudna till middag hos Lins mormor, dit vi blev skjutsade på scooter. Det var vi i gruppen plus halva Lins släkt, vilket inte var så konstigt med tanke på att Fredrik och Lin flyttar imorgon och skulle tas förväl av, men uppslutningen var ändå något överraskande för Fredrik.

Taiwanesiska hus och middagar skiljer sig en aning från svenska, särskilt när man har två grupper av människor som inte talar något gemensamt språk. Jag tror jag låter bilderna tala för sig själva. Vi åt i alla fall Vintersoppa och (kokta) dumplings och det var gott! Tack Lins mormor

Gästerna på bortre sidan av just vårt bord kunde i praktiken bara tala mandarin och taiwanesiska, medan de på denna sidan bordet talade svenska och engelska, med undantag av Fredrik själv som trots allt förstår och talar en del mandarin. Lin satt som översättare på kortsidan och hade rätt mycket jobb under kvällen.

Plötsligt blev det dags att ta lite kort och ett stort tumult utbröt, där alla skulle ta bild på alla i alla tänkbara grupperingar. Jag tror taiwaneserna tyckte det var lite kul att bli fotade med de två nya bleka västerlänningarna. Därmed blev det tyvärr inte så mycket tid över för oss att själva ta kort, men mycket skratt och många leenden blev det.

Det blev snabbt mycket mer kaos än såhär

Utmattade sov vi till 11 dagen efter.

Nej, min arm är inte av. Den skyms delsvis av en stolsrygg.

Men om den varit av hade vi behövt åka till sjukhus, vilket var precis vad vi gjorde idag. Beatrice har nämligen sedan strax innan avresan känt av urinvägsinfektion. Det har varit tämligen milt och gått i vågor, men det har blivit lite värre och är förstås ett störningsmoment. Alltså tänkte vi att det var bäst att skaffa lite antibiotika.

Precis som i sverige går det inte bara att vandra in på ett apotek och köpa antibiotika, så vi var tvungna att träffa en läkare. Vi hade hört att Taiwaneserna har ordentligt subventionerad sjukvård, och var lite oroliga att vi som utbölingar skulle åka på en häftig nota. Enligt försäkringen ligger självrisken på 1200kr.

Problem nummer ett: vi vet inte var sjukhuset ligger. Lyckligtvis hade vi gått förbi något slags universitetssjukhus dagen innan, och googlade lite efter det och fick en ungefärlig address. Det verkade finnas en eller flera speciella internationella mottagningar, men med nån luddig terminologi om “outpatient” och “inpatient” som vi inte förstod. Vi gav oss i alla fall iväg, dessutom efter vad som webben verkade ange var stängningsdags.

I ungefär rätt område stötte vi på någon slags mottagning vars namn antydde något om “outpatient”. Vi bestämde oss för att försöka. Första utmaningen här var att förstå vem man skulle prata med. Efter att ha tagit en nummerlapp på ett nästan slumpmässigt valt ställe och inväntat vår tur, kom vi fram till kassan och började förklara vårt ärende, varpå kvinnan på andra sidan disken började fnittra generat och sprang och hämtade en annan kvinna som kunde lite mer engelska (just det fenomenet händer ofta här).

Några passnummer, namn och kantstötta kommunikationsförsök senare så had vi en lapp med patientnummer “23″ på som vi skulle ta till rum 4 på plan 3 för att träffa en doktor. Vi åkte alltså upp till plan 3, där vi möttes av något slags väntrum. I väntrummet fanns en lång vägg med cirka 15 dörrar. Varje dörr hade en fras på kinesiska och en fras på engelska, som kort angav vilket nummer dörren hade. Det var här vi skulle hitta dörr nummer 4.

Nu låg dörr nummer 4 längst in i ett hörn där ingen verkade befinna sig. Varje dörr hade också en elektronisk nummerskylt vid sig som skiftade nummer då och då till en hög ton; det var ju inte svårt att gissa att det var här vårt nummer “23″ skulle dyka upp. Tyvärr lyste det inga siffror alls vid dörr nummer 4.

Tillslut öppnade en sköterska en dörr långt bort från vår, hittade oss och gestikulerade att vi skulle komma dit. När vi kom dit såg vi att den kinesiska nummerskylten på dörren hade en påklistrad siffra 4 (den engelska texten sa fortfarande att det här var dörr 11). Hursomhelst lämnade vi våra papper till sköterskan, vilket tydligen var den normala proceduren innan man sätter sig ned och väntar.

Slutligen, efter många nummer på den elektroniska tavlan (som givetvis inte kom i någon särskild ordning) vid provisoriska Dörr 4, så var det vår tur. Vi kom in och möttes av ett litet rum som var ansluten till en korridor som kopplade samman alla rummet. Där inne satt en läkare som fortfarande var i färd med att hjälpa patienten före, och vi fick prata med en sköterska som inte kunde ett ord engelska.

När doktorn sedan hade tid med oss så kunde han turligt nog ett visst mått av engelska, vilket var bra eftersom vi dumt nog inte hade översatt “urinvägsinfektion” till kinesiska tecken innan vi lämnade hotellet. Vi lyckades även framgångsrikt förklara vilka antibiotika som Beatrice är allergisk mot. Tillslut fick vi ett recept utskrivet, som vi skulle ta ned till apoteket på första våningen. På det hela taget gick det över förväntan.

Riktigt så enkelt var det förstås inte. När man kom ned till bottenvåningen igen var man först tvungen att betala för både läkarbesök och medicin innan man gick tvärs över rummet till apoteket. Och hur betalade man? Genom att ta en ny nummerlapp på det första stället förstås . Lyckligtvis fick vi den semi-engelsktalande damen direkt den här gången.

Därefter vandrade vi över till apoteksdelen, som bestod av massa kassor med elektroniska skyltar över dem som sa saker som “E2207″ och bytte nummer då och då. Vi antog att vi behövde en ny nummerlapp och letade desperat efter denna, tills någon vänlig skäl förklade för oss att vårt nummer stod på vårt kvitto från betalningen. När det väl var vår tur fick vi ut en papppåse med ett recept på, och inuti låg en tillslutbar plastpåse med en massa piller. Inte alls suspekt i tullen! Men nu hade vi det vi kommit för, och det hade egentligen inte tagit mer än en timme.

Dörrar med fel nummer, språk man inte förstår och inkonsekventa procedurer kanske låter väldigt Kafka-aktigt, och det var det också, men vi kunde inte låta bli att le åt vår totala förvirring, och folk var hela tiden trevliga.

Och notan? Ett läkarbesök plus en påse antibiotikapiller gick på cirka 70kr.

Här ovan bild på mig och syrran utanför ingången till sjukmottagningen efter vårat framgångsrika besök. Men då undrar förstås vän av ordning: vem har tagit bilden på oss båda?

Svaret är nästa äventyr. Vi träffade nämligen på en gammal kinesisk man utanför ingången jag tog kortet på Beatrice, och han lyckades få oss att förstå att han kunde ta kort på båda. Efter detta började han prata med oss…

Det gick inte snabbt. Han sökte lääänge efter ord, lyckades inte formulera särskilt kompletta meningar, och hade en grov accent som var svår att förstå. Men han talade en väldigt knackig engelska och frågade oss saker och berättade om sig själv. Här är vad vi lyckades förstå:

• Han var 80 år gammal
• Han hade en gång för länge sedan lärt sig engelska från en indisk lärare
• Hans dotter studerade i Toronto, Kanada och kunde bra engelska!

Han var även fascinerad av vår fusklapp med kinesiska tecken för användbara saker (toalett, sjukhus, fisk, kyckling, astma, hotell, osv) och undrade hur i hela friden vi visste dessa om vi inte kunde kinesiska. “Internet” fungerade väldigt dåligt som förklaring.

Överhuvudtaget en mycket gullig gammal gubbe. Han skrev upp sitt nummer så att vi kunde ringa honom och hälsa på, om vi någonsin skulle vara i Taiwan igen.

En fantastisk dag. Beatrice får ursäkta mig om jag tycker att hon borde ha urinvägsinfektion lite oftare.

Imorgon bär det av till Kaohsiung på Taiwans södra ände!

Allmänna stadsbilder från Taipei

Stadskaraktären varierar ganska mycket. Där vi bor är det nästan slum-aktigt på sina ställen, många gränder, mindre gator och kvarter, rör och elkablar som verkar dragna i efterhand, gatuförsäljare och gatukök. Längre österut har staden mer karaktär av storstad, med höga byggnader, marmorfasader, polerade trottoarer osv. Dock är det alltid en blandning; det finns nedgångna gränder även österut, och stora fräscha köpkvarter västerut.

228 Peace Memorial Park

En park i närheten av oss. När vi hittade den visste vi inte att den var en samling minnesmärken över det här. Det är en trevlig park.

National Chiang Kai-shek Memorial Hall

Ett minnesmärke för tidigare kinesiska ledaren och sedemera (efter kinesiska revolutionen och exilen) Taiwanesiska presidenten Chiang Kai-shek, en viktig men kontroversiell historisk figur under 1900-talet. På samma torg ligger en gigantisk port, konserthuset och teaterhuset.

Taipei 101

Världens högsta eller näst högsta byggnad, beroende på vem man tror på. Vi fick tipset att åka upp på en klar dag precis innan solnedgången, så givetvis lyckades vi ta oss dit på en disig kväll efter mörkrets inbrott. Det var ändå rätt coolt att behöva tryckutjämna upprepade gånger på vägen upp, och utsikten är trevlig. Väldigt kommersialiserat dock (man kan köpa alla möjliga dyra saker när man kommer upp).

Byggnaden har en stor vikt ungefär på våning 88 som hjälper till att stabilisera byggnaden mot vindsvängningar. Det är inte unikt för just denna skyskrapa, men det är ett av de enda ställen där man visar upp det för besökare.

Allmänna semesterbilder

Efter frukosten var målet det Historiska museet, och det var inte det lättaste att hitta till. Vi irrade omkring men tillslut hittade vi dit. Liksom vårt hotell höll de på att renovera museet, så endast våning tre och fyra var öppen. Det var dock intressant.

Efter Historiska museet var målet Tapei101, världens högsta byggnad. På vägen dit tog vi en fika på Starbucks och en stor muffin. När vi väl kom fram till byggnaden var det mörkt och disigt ute. Vi åkte snabbhissen upp till 91:a våningen – det kändes i hela kroppen. Även fast det var mörkt ute var det en fantastisk utsikt.

Efter byggnaden gick vi och åt på en Thairestaurang. Med andra ord, ännu en dag då vi lyckats undvika den kinesiska maten

Bilder laddas upp så fort som Johan vaknat

Tack för idag!

När vi vaknade i morse tänkte jag (Beatrice) på de goda hotellfrukostarna. MMM framför allt tänkte jag kaffe och croissant. Hungriga som vi var skyndade vi oss ner till frukosten. Första tecknet på att detta kanske inte direkt var som jag föreställt mig var att den serverades i källaren; kändes som vi gick in i ett skyddsrum då vi äntrade matsalen . Endast ett fåtal människor satt där inne och åt, dessutom blev vi lite uttittade då vi är de enda med västerländskt ursprung. Vi gick fram till  buffébordet och såg ett upplägg av något som liknade kött och grönsaker. Det fanns även ris och the. Så med andra ord inge kaffe och croissant . Så här såg våra frukosttallrikar ut:

Frukost

 Efter den mättande frukosten var det dags att ge sig ut på stan. Vi hade bestämt oss för att besöka ett tempel (Longshan Temple) som låg ganska nära vårt hotell. På vägen dit lyckades vi hamna mitt i en parad med extremt hög och dålig musik Folk i paraden var utklädda till … andar (?); här kommer en liten bild på det:

Parad

Efter att ha gått igenom marknader där de sålde kycklingar, katter, papegojer, maskar, vinterkläder osv. hittade vi tillslut fram till templet. Vi blev här guidade av en liten dam som knappt kunde någon engelska. Därefter hade de uppvisning precis utanför templet.

Vi har fortfarande inte vågat oss på någon gatumat, men målet är att testa innan vi åker härifrån. Nu ska vi strax bege oss ut igen och destinationen denna gång är Chiang Kai-shek Memorial Hall.

Hörs snart!

Beatrice på nån bakgata

Vi var lite förvirrade innan landning i Taipei eftersom vi skulle fylla i visum-nummer i ett formulär, men något visum hade vi inte eftersom vi fått intrycket att man skulle få ett 30-dagars landningsvisum. Det visade sig också stämma, och det tomma fältet var inget problem.

Efter detta blev vi påhoppade av en taxi-person som ville ordna taxi till vårat hotell, alternativt boka in oss på ett annat hotell – det var lite svårt att avgöra eftersom han både var dålig på engelska och hade något problem med heshet som svalde hälften av allt han sa. Vi accepterade dock tillslut och ordnade en taxiresa 45 min till vårat hotell för ungefär 250 kronor, helt ok.

Hotellet i sig är lite… budget. Mer exakt är det budget med asiatiska mått mätt, vilket betyder att hotellet från utsidan ser ut som en kandidat för rivning. Det är dock inte så farligt på insidan. Det var när vi checkade in här som vi började inse att nivån på kunskap i engelska var ganska låg rent generellt; inte ens hotellpersonalen är särskilt bra på det.
Kundbasen här är gissningsvis övervägande japansk, eftersom de har en klocka med Tokyo-tid i receptionen, har instruktioner på japanska på toaletten, och för att vi av städerskan blev hälsade med ett “konnichi wa”. Ser vi kanske japanska ut?

Det här är första gången någon av oss varit i ett land med kinesisk kultur (eller i asien överhuvudtaget), och oj, det är mycket att ta in på en gång. Det är svårt att göra sig förstådd, till och med hos försäljare i turisttäta områden. Blinkande, färgglada skyltar med kinesiska tecken överallt. Svärmar med scootrar.

Och munskydd. Vad är det med asiater och munskydd? Jag vet att jag sett några asiater i Stockholms tunnelbana med sådana, men jag antog att de var tragiskt felinformerade om situationen i Sverige. Nu vet jag bättre; det verkar vara nån slags kulturell grej, som får människor (kanske 1 på 30) att gå runt med munskydd under en helt normal tur på stan.

Någorlunda få “restauranger” i västerländsk mening, men destå fler hål-i-väggen och gatukök. Skall nog testas såfort vi listar ut vad sjutton det är de säljer. För första dagen fegade vi ur och gick på McDonalds i vårt nästan zombieliknande tillstånd av sömnbrist; det var förvisso inte helt lätt heller, utan mycket upprepande och pekande på bilder ingick.

Resten av vår kväll har gått åt till att springa runt i ett kvarter med sjukligt många elektronik-affärer. Mycket ballt, även om man kan diskutera om det verkligen behövs 5 Sony-butiker på samma gata. Priserna varierar från löjligt billigt (40kr för ett par datorhögtalare) till föga imponerande (4000kr för en HTC Hero).

Om det här är dåligt skrivet så beror det förmodligen på alltför många vakna timmar. Rapporterar mer – med bilder – imorgon.